Tillbaka från de döda?

Var har jag varit någonstans? Livet hände, döden hände nästan men det var egentligen inte så nära ögat, tack vare fantastisk läkarvård. Det sista ni hörde från mig var en rapport från SIS i mitten av maj. Efter det var tiden uppslukad av workshops på skolor och en massa jobb framför mig – en spännande sommar skulle jag ha med jobb och förberedelser inför barnafödande beräknat 29/8. Men i mitten av juni – hemkommen från tre dagars jobb i Skara med svullna fötter och onda ben såg jag fram emot att bara ligga på soffan i några dagar med fötterna högt. Att ha svullna fötter och ben är ju inga konstigheter. Eller är det det? Kanske lite tidigt att ha det två och en halv månad innan BF. Så när jag låg på soffan med min stora mage och onda fötter och letade upp roliga klipp från Solsidan (jag ville såklart se klippen från BB)

så skrattade jag så mycket åt ett av klippen att det klack till i mig. Något var lite konstigt, jag gick på toaletten och… blöda ska man inte när man är gravid. Visst har jag hört om att man kan blöda lite grann, men det kändes inte bra och jag läste på 1177 att om man blöder under andra halvan av graviditeten så ska man ringa förlossningen. Sagt och gjort, de ställde lite frågor och de bad oss åka in för kontroll. Det stod ganska snart klart att vi inte skulle åka hem någon gång snart. Det var på fredagkvällen och jag fick ligga inne på observation hela helgen. På måndagen trodde jag att jag skulle få åka hem, men började blöda igen och de bestämde snart att min graviditet skulle avslutas där och barnet skulle få komma ut i vecka 28+6 (28 veckor och 6 dagar). Det är 2,5 månader för tidigt och det är inte idealiskt, men som tur var var vi på Sveriges bästa mottagning för prematura barn så de hade en mycket bra plan för vårt lilla barn.

Allt gick bra, förutom att jag dagen efter mådde väldigt dåligt. Jag hade en fullt blommande förgiftning i kroppen som rasade på och jag fick skjutsas till intensivvårdsavdelningen då mina organ började lägga ned. Där låg jag i ett dygn och kände mig egentligen inte jättesjuk, men på pappret var jag ganska illa däran. Men jag blev bättre snabbt, tack vare övervakning och decennier av forskning som gjorde att vården kan göra nästan underverk, så länge de fattar vad som pågår med kroppen.

För att göra en lång historia kort så friskförklarades jag efter 10 dagar, men vår lilla dotter (ah, vilken krigare hon är!) fick vara kvar på IVA i två veckor och sedan flyttades vi till NÄL där vi bodde i ytterligare fem veckor innan vi fick åka hem, med en massa syrgas och extra saker för att ta hand om henne. Nu är hon precis som vilken bebis som helst, väldigt liten för att vara fem månader gammal, men pigg och glad och blir större och kan mer för varje dag!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.