Gästserie: Kalle Hizz

Prince of Persia

är ett av de mest klassiska spelen någonsin. Jag visste inte det förrän jag gick på högskolan och TV-spelsentusiasterna satt och spelade Prince of Persia på Game Cube. Jag hade ju bara träffat prinsen när jag satt bredvid min granne Anna och hennes syster Emma när de spelade spelet. Jag fick inte spela, för jag var inte så bra på sånt där (hur skulle jag kunna vara det är jag inte fick spela? Ondskeloop).

Hemma hade vi Spindelharpan som bästa spel.

prince of persia 1989

När jag återupptäckt de nya versionerna (där jag åter igen satt bredvid och tittade på, det är lugnare så) letade jag rätt på den gamla versionen. Herrejisses, den tog inte stor plats på datorn; det där programmet som tog ett tag att starta upp, för det var så mycket grafik i, “och sånt där”. Nu skulle jag ta revansch! Jag skulle äga!

Jag var fullständigt värdelös. Avinstallerade spelet.

Jag har spelat TV-spel. En hel del. När jag var arbetslös ett litet tag efter gymnasiet satt jag hemma hos min dåvarande pojkvän och spelade på hans XBox medan han jobbade på korvfabriken. Jag spelade BurnOut 2 och 3, Soul Calibur, en massa ledtrådsspel (det har nåt engelskt fancy namn för såna spel. Upplys mig :D), Simpsons, Toy Story, bland många andra.  En dag kanske jag skaffar mig en egen XBox360 , det ska väl vara om jag blir liggandes i gipsvagga eller hamnar i husarrest. Eller så bjuder jag in någon som kan spela åt mig, så kan jag sitta bredvid, som sig bör.

Eller?

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.