Jobbiga jävlar, del 20

Fanken, jag måste göra om den här sidan. Man måste se mer hur skitfarlig hästen är, men jag fokuserade så mycket på bilden där de blir utkickade.

Under förra veckan besökte jag Peace and Love-festivalen i Borlänge för andra gången och andra året i rad som funktionär. Jag kom upp på tisdagen, kanske något sent för att vara funktionär – jag borde åkt upp på måndagen egentligen. Nu fick jag leva med att bo på lugna campingen som låg längst bort istället för den lite lugnare och närmre funktionärscampingen.

Laleh, som en gudinna

Åh, vad ska jag berätta om?! Jag kan inte ta med allt, förstås. Men jag kan berätta om artisterna! Det här året var jag inte fullt så ensam, så jag hade alltid sällskap på spelningarna och jag hängde med på en del spelningar som jag normalt sett inte skulle ha gått på. Mitt bästa exempel är Laleh. Hon var helt fantasiskt! Jag är inte ett fan av Laleh, aldrig varit, men jag gick ändå dit. Jag kom dit lite senare än de andra så konserten var i full gång och jag kände genast hur stämningen var upp till stjärnorna. Jag fick gåshud!! En sådan energi hon har, små saker som hon sa till publiken och till sitt band visade hur roligt hon hade där uppe på scenen och det är sånt jag uppskattar med en liveakt. Att gå och se ett band som bara rapar upp låt efter låt som låter precis som på skivan är för mig helt värdelöst.

Någon som inte verkar tycka att det är roligt att stå på scen är Rihanna. Så många som hade samlats framför Utopia för att se världsartisten, det var helt otroligt mycket folk! … men inte den vi ville se. Alla artister vi sett under veckan hade varit jättebra på att passa sina tider; börja när de fick börja (för de vill ju oftast spela, jä?) och hade enormt stor respekt för sin sluttid. “Har vi två minuter kvar? Ja, men då gör vi något i två minuter!” Svennebananer är ju så, eller hur; schemat är otroligt viktigt och tider håller man, så är det bara. Men efter en kvart efter Rihannas tid att börja var jag irriterad. Vi hade ändå varit där en halvtimme innan det började för att få en ok plats, så det började kännas lite löjligt att vänta så länge. Skulle hon ens alls komma ut? Tjugo över gick jag tillbaka till campingen, och så gjorde många andra. Festivalens slut blev alltså inte Rihanna, utan

Kiriaka slår skiten ur sina trummor.

Kiriaka; trumslagarkören från Göteborg som alltid har en enorm energi och glädje när de uppträder och det var något alldeles extra under deras sista spelning. Människor från publiken fick vara med – bland annat en liten pojke som fick “leda kören” och fick lite extra uppmärksamhet under några minuter, under publikens hurrande och dansande. Alla; unga som gamla, hipsters som rockers svängde och hoppade och spelningen avslutades med ett sambatåg samtidigt som hela Kiriaka spelade samtidigt som de gick bort från området. Jag ler nu när jag tänker tillbaka på det.

Rihanna, hoppas du mår bättre snart. Du har gjort en hel massa bra musik trots din unga ålder. Behöver du en time-out får du mer än gärna ta den, det tror jag att många kan skriva under på. Gör som Laleh; flytta upp till en enslig stuga i Norrland och skriv lite musik eller bara häng. Det kan vara en bra grej för de flesta.

Till sist en liten illustration till vad man gör på festival. 1. Går. 2. Sjunger. Jag har gått så himla mycket i mina gummistövlar, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men det såg inte lika roligt ut som det här:

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.