Zak&Ting

Färgläggning av serier är fan inte lätt. Eller jo, det är lätt. Om man har magiska färgpalettsögon, det har inte jag. Första gången jag färglade en serie var till min första serie till tidningen Nemi. Jag hinkblobbade hela serien, det blev skitfult. Redaktör Jessica Kolterjahn sa “nja, fast nej”, skickade några sidor av Lenore till mig och sa ungefär: tänk lite mer såhär, lite mindre splash-färg. Jag tog till mig vad hon sa, och så skickades hela alltet iväg till Nemis mamma Lise Myhre. Hon tyckte om den!

(tala om trollen, just nu dök en tweet upp från Lenores pappa Roman Dirge som jobbar som bäst med ett nytt Lenore-album. Han säger att det kommer att bli bättre än någonsin)

Några månader senare såg jag min egen serie i tidningen Nemi. Lyckan!

Även om jag inte har den där magiska paletten inbyggd i ögonen så vill jag tänka att jag ändå har blivit bättre på färgläggning. Övning ger färdighet, di kallart.

Vad ska man ta sig till som värdinna när en av gästerna mår dåligt? Ok, om han/hon ramlar in i diskbänken och slår upp ett stort hål i huvudet, då är det ganska självklart vad man ska ta sig till, då blir det pling-plong-taxi till sjukan. Men om gästen är ledsen; Klappa på axeln och skicka hem? Eller vika kvällen till ett terapisamtal? Många gånger har jag varit den som gett terapisamtal, allt som sedan glöms bort när föremålet för ångesten/ledsenheten kommer tillbaka och inte alls är vare sig arg, död eller vill göra slut. Min tid är som bortblåst och jag önskar att jag hade klappat på axeln, stoppat en kudde under armen på personen och bäddat ner någonstans i närheten. Det är en ständig balansvåg mellan att göra allt för sina vänner, och att inte glömma bort sig själv.

Många gånger har jag också varit den som gråter. Ibland har jag haft någon som vikt sin kväll åt mig. Ibland har jag åkt hem. Ibland har jag fått krypa ner i en soffa, fått en vänlig klapp på huvudet och någon som säger: “sov här, så ses vi imorgon bitti”. Jag tror att det sistnämnda är ungefär i mitten på skalan och ni vet ju hur man säger:

Lagom är bäst.