Zak&Ting

 Fester är intressanta av många anledningar. Jag var på fest i lördags, där jag inte kände speciellt många. Jag gick dit med ett par vänner, födelsedagsbarnet kände jag och till min glädje var några vänner till på plats. Men att komma in i lägenheten, där många var helt nya för mig var ganska jobbigt.
Så, i början. Man står lite grann, avvaktande, ber om en kopp kaffe för att kunna ha sin lilla hålla i koppen-stund och hoppas att man kan stå där en stund och känna in läget innan man blir accepterad eller utmobbad. Det är förmodligen likadant för de som redan finns på plats. Här kommer en tjej in och ber om kaffe och står där, på display och håller i koppen. Tycker vi om henne eller “not so much”.
Och så övergången. Någonstans glömmer man bort att hålla i koppen och stå still för allas betygsgrundande för att gå till att imitera någon kändis och dansa så fult man kan i vardagsrummet med ett ballongdjur på huvudet. Den stunden som går mellan dessa två lägen är fullständigt bortglömt, förträngt, förpassat in i hjärnans mörka hörn där vi gömmer saker som är lite jobbiga, men som vi gör ändå för att resultatet säkert blir bra. Sen.

 Det är äntligen, äntligen dags! Boken är fortfarande inte klar men jag kan inte hålla mig från att börja publicera den redan nu och så köra på, ända in i kaklet tills den är klar. Jag gör inte mycket för att försöka få något förlag att ge ut den, så om jag ska vara så jävla envis så får jag vara det fullt ut.

Jobbiga jävlar är en historia om relationer, om de vi tycker är jobbiga och de vi kan stå ut med, dödssynder och vanliga hederliga misstag och så försöker jag göra det fartfyllt och roligt också. Ibland kanske jag lever för mycket i mitt eget huvud – kom ihåg att jag ju inte har någon redaktör – och är det någonstans där jag är oklar, låt mig veta det. Det är gratis att heja på, dela sitt gillande och misstyckande och framför allt att berätta för andra om den här fantastiska serien som alla borde läsa