SIS är alltid trevligt att åka på – jag brukar säga att det känns som en firmafest. Och det är det, mer eller mindre och på lite gott och ont (just varför det är ont sparar jag till ett annat inlägg) Första gången jag var där var 2005 och det var inte roligt alls. Det var inget hemskt som hände, jag visste bara inte var jag skulle ta vägen och tyckte att det var mer ångestfyllt än roligt och upplyftande att vara där. PRESSEN att sälja sitt lilla fanzine och att prata med folk – det kan väl aldrig vara roligt?

Men det har blivit roligare för varje år och nu är det en självklarhet att åka dit i början av maj och det som kändes som en evighetslång helg känns nu pyttekort. Hur ska man hinna med allt roligt, egentligen? Jag hann i alla fall med att träffa en massa vänner – gå på lite fest på fredagen, träffa gamla klasskamrater och på lördagen se en film om Jeffrey Catherine Jones, en av de stora inom seriekonsten och en magnifik personlighet som alltid gick sin egen väg. Efter filmen skrapade vi ihop ett gäng för att gå och äta tillsammans. Vi hamnade på ett tapasställe istället för det sedvanliga Pong som vi ätit på de senaste åren. Vi gick dit och kollade om det fanns plats för oss men de svarade (lite med andan i halsen) att de väntade ett sällskap på 45 om 15 minuter. Det visade sig vara ett stort sällskap från Serieteket/SIS de väntade 😀 Nästa år kan någon abonnera en restaurang och bara håva in middagsbiljetter, det skulle nog inte vara svårt att ordna tror jag 😀

Förutom att ha mitt bord däran kunde köpa mina serier så var jag även med i en panel! Arrangerad av Jenny Berggrund pratade vi om att genomföra 24-timmarsserier och vad det är som är så himla bra med ett sånt självplågeriprojekt 😀 Det är bra av många anledningar, men framför allt att det blir grejer gjort. Det är ändå det allra viktigaste – att den där historien man gått runt och ruvat på får komma ut någon gång.

Foto: Rolf Lindby

SIS är som sagt en trevlig festival, det är lite synd att den inte får större backning från Kulturhuset självt. Det är fyra eldsjälar på Serieteket som anordnar varje år – på lånad tid; de ska göra sitt jobb under tiden också. Det är inte många som vet, men det är en viktig punkt. Panelen om 24-timmarsserien t.ex. var ingen av dem som bad oss att göra utan det var Jennys initiativ (hurra, Jenny!!) och vi hjälptes åt att utforma frågor och tankar kring temat. Vi fick inget betalt för att göra det heller, det var helt efter vår fria vilja och kraft och vi fick en tid att använda en av scenerna. Det är jätteroligt att vara med i en panel, men minns det: man blir inte alltid ombedd att göra saker utan ofta får man fixa på egen hand! En vacker dag kommer någon och säger att man gjorde det jävligt bra och undrar om man vill vara med på ett annat event (och då är det läge att säga att man inte kan göra det för gratis).

Jag skriver det här för att det är viktigt, i och med ett ganska surt inlägg från Norge Kritiken är inte helt ogrundad, men lite väl surt kan jag känna. Vi kan inte lite fort bygga om Kulturhuset att vara på en enda våning (de kan heller inte flytta festivalen, för då är det inte SIS i Serietekets regi längre), vi kan inte anställa folk som håller besökare i handen för att ta sig till rätt lokaler (I WISH!), kanske går det att flytta borden och dirigera om besökare på ett annat sätt, men de har andra verksamheter i huset också. Och också därför sticker inte SIS marknadsföring ut, för att den är inte förfördelad från Kulturhusets sida. Synd men sant. För visst vore det coolt om man hade en fet jäla vepa över hela Kulturhusets gavel, att det är Seriefestival hela helgen?! Åter igen så är det fyra personer som roddar, ringer, baxar och fixar i ett helt år för att få det här att hända och deras resurser är begränsade. Till nästa år kan vi hjälpas till med en grej.

Skärmavbild 2016-05-24 kl. 16.09.30Bjud in folk till event ni kommer att vara med på.

Just saying’.

Det är säkert jättemånga fler som vill åka på det här, som tycker det är coolt. De vet bara inte om att det händer. Om alla som köpte bord på 40 min hade bjudit in varenda själ de känner i stockholm är jag säker på att det skulle vara fler än såhär inbjudna till SIS. Det borde ha varit minst 15 000 inbjudna om alla hade tagit sig några minuter att bjuda in vänner och bekanta. Det är ju inte alls säkert att de kommer att komma, men man ger dem chansen åtminstone. Att bestämma i förväg att det inte är något för dem är exkluderande och lite oschysst. Seriesverige behöver vara en god portion mer inkluderande, känner jag ofta.

 

2016-05-08 11.24.40

Jag har inte så många foton från årets SIS. Det gick så fort! Rätt vad det var så var klockan fem på söndag eftermiddag och det var dags att packa ihop.

Om man åker hem från ett event och tänker att “Det räcker inte! Jag vill igen!”, då är det ett gott betyg tror jag. Vi får se hur hösten ter sig, jag ska få barn i augusti och det kan göra att jag inte är superpepp på att åka på konvent just i höst. Fast det är jag. Tror jag. Klart jag vill! Men man vet aldrig hur det blir med ett nytt litet liv som räknar med mig 24/7, så vi får se, faktiskt.